Om mig

Det har inte alltid varit så lätt att vara “mig”. Eftersom jag fick min ADHD-diagnos först för sex år sedan och min Asperger-diagnos för två år sedan så har jag levt större delen av mitt femtioåriga liv utan kunskap om varför jag fungerat som jag gjort. Mycket har förändrats sedan jag började medicinera för fem år sedan och kunde börja lära mig mer om mina diagnoser.

Plötsligt fick jag möjligheten att förstå vilka impulser som drivit mig, varför jag så ofta hamnade i konflikter. Jag kunde se mina beteendemönster och börja lära mig hur jag ska leva för att kunna hantera mina diagnoser på ett bra och konstruktivt sätt. Jag hamnar inte längre i situationer som när jag fick sparken från mitt jobb, bara för att jag sa till VD:n att han var totalt oduglig. Då förstod jag ju inte ens varför jag fick sparken, för jag var ju bara ärlig och sa som det var. För så kan ju livet vara med mina diagnoser.

Jag är en svartvit människa, “sitter fast” i en ram. Jag är fullständigt ärlig och kan inte ljuga och jag har en tendens att hela tiden bara säga vad jag tycker utan att känna in situationen och hur andra ska uppfatta mig och det jag säger. Dessutom är jag ju nyfiken och fylld av energi, jag vill vara överallt och göra allt så det finns många fällor med mina diagnoser.

Det finns mycket av mig, överallt. Jag syns och hörs och att då vara en människa som hela tiden är ärlig och inte ser de sociala nyanserna kan leda till situationer där andra tycker att jag är jobbig. Ofta leder det till konflikter, för människor som inte kan ljuga “vita lögner” av sociala hänsyn blir lätt lite obekväma. Dessutom gillar jag inte att “småprata” och det kan vara negativt om man inte vet hur man ska hantera det.

Det finns naturligtvis fördelar med ADHD och Asperger. Jag har en obändlig energi och en förmåga att fokusera och fördjupa mig i det jag är intresserad av. Jag är effektiv och vill skapa resultat, vilket kan vara bra på jobbet. Jag har ett fantastisk minne, men gillar inte småprat. Så länge jag inte skäller ut chefen så gör jag därför ett bra jobb oavsett vad jag sysslar med.

Tack vare mitt liv har jag byggt upp en kunskap om hur det är att leva med NPF-diagnoser, på både gott och ont. Idag vet jag hur jag ska hantera diagnoserna och mig själv, och det är en kunskap som jag gärna vill förmedla till andra.

“En gång sa jag till VD:n, på företaget som jag då jobbade på, att han var komplett oduglig. Jag förstod faktiskt inte alls varför jag fick sparken. Idag har jag lärt mig att leva med mina diagnoser och jag har lärt mig att bättre förstå de sociala koderna. Men det tar tid att lära sig vad man ska känna och förstå.”

Martina Sjösten